blogga var det ja/att säga hejdå
Men ja, det är mest så här: jobba, sova, läsa, se på massa film, shoppa, träna, städa, pyssla. Vissa bygger ju iofs hela bloggar kring ett eller flera av dessa ämnen men jag känner att det inte är så intressant. Skriva om viktnedgång på 24 kg? Nja, jag kan berätta om det, klart jag är stolt, men det är också en känsla av "ska väl ni skita i". Lite obstinat, att det är ok att säga att någon blivit smal men man säger inte att någon blivit kraftig, förutom bakom ryggen då. Bakom ryggen säger man allt. Jag är inte bättre, men jag är smart nog att säga det så att det aldrig kommer fram. Och samtidigt med en känsla av att det inte är något ordinärt med något som tusentals andra redan klarat av kombinerat med en förvirring:
vem är jag nu då? Vem är det som får på sig kläder i ganska så normala strl 40 ungefär? (olika från klädesplagg till plagg och från affär till affär, så klart.) jag vet ju att jag inte är smal för det, inte heller tjock men det är en ständig förvirring och ofta panikartad tankeverksamhet. Jag har aldrig haft ett normalt förhållande till mat och jag kan aldrig göra något med måtta. Jag ska ner mer, träna mer, äta mindre. Vet att det inte är sunt med 300 kcal om dagen eller att få ångest för en fullkomligt normal, sund måltid. Vem är jag nu, med de ganska så framträdande kindbenen, nyckelben, ben av stål, är det jag? Samtidigt som det pågår något sorts fridfullt, rofyllt men ändock sorgearbete i att säga hejdå till depressionen, för hey!, vi är inne i november och jag känner mig inte deprimerad. Kanske lite låg ibland men ja..man ska inte ropa hej för tidigt men i november brukar jag vara urlakad, slutkörd, nerdeppad.
Ni ser, ni få som läser, att det blir mycket svammel när jag skriver men jag känner redan nu- vad skönt det känns att ha skrivit detta! Jag ska nog fortsätta om jag inte får ångest av att blotta mig så här som jag ibland får, men även ångesten verkar ha tagit semester nu. Hoppas den har gått i pension.
vem är jag nu då? Vem är det som får på sig kläder i ganska så normala strl 40 ungefär? (olika från klädesplagg till plagg och från affär till affär, så klart.) jag vet ju att jag inte är smal för det, inte heller tjock men det är en ständig förvirring och ofta panikartad tankeverksamhet. Jag har aldrig haft ett normalt förhållande till mat och jag kan aldrig göra något med måtta. Jag ska ner mer, träna mer, äta mindre. Vet att det inte är sunt med 300 kcal om dagen eller att få ångest för en fullkomligt normal, sund måltid. Vem är jag nu, med de ganska så framträdande kindbenen, nyckelben, ben av stål, är det jag? Samtidigt som det pågår något sorts fridfullt, rofyllt men ändock sorgearbete i att säga hejdå till depressionen, för hey!, vi är inne i november och jag känner mig inte deprimerad. Kanske lite låg ibland men ja..man ska inte ropa hej för tidigt men i november brukar jag vara urlakad, slutkörd, nerdeppad.
Ni ser, ni få som läser, att det blir mycket svammel när jag skriver men jag känner redan nu- vad skönt det känns att ha skrivit detta! Jag ska nog fortsätta om jag inte får ångest av att blotta mig så här som jag ibland får, men även ångesten verkar ha tagit semester nu. Hoppas den har gått i pension.
Kommentarer
Trackback
