lindaz

Det är tydligen ett sorgarbete att säga hejdå till depression. Inte så konstigt kanske, vi har levt ihop i över tio år tror jag, till och från, bättre och sämre, hoppat från dödslängtan och meningslöshet till livsgjädje och hopp.

Jag har skurit bort en relation från mitt liv, för att må bättre. Den relation alla säger att man aldrig kommer ge upp och alltid kommer älska. Jag säger bara det, då har ni inte haft min mamma. Klart ni inte har.

Har nu börjat inse att det är dags att skära bort den andra nära relationen, den som folk verkar sätta som tvåa av någon anledning, men som för mig varit den främsta, mitt hopp, min önskan, ja alla stora ting. Därför är det så himla svårt.

Men jag tror att jag måste, för hur mycket ska en människa behöva tåla? Ingen hade tagit emot all denna skit från en vän, varför då ta emot det och mer från en pappa? Finns ingen anledning. Du har svikit mig så grymt. Nu lämnar du mig ensam till jul. Så nu är det slut. Slutt!!

(Slutt med två t, så skrev jag en gång i 1:an av någon anledning. Då sa Nathalie, samma Nathalie som var med i Idol, Snövit, den tönten, att så brukade hon också skriva. Haha. Vad knäppa minnen man har).